Äntligen...

...Har jag fått vara barnvakt åt mitt söta lilla barnbarn Hugo.
Vilken snäll bebis han är, han var tame tusan glad hela tiden.

De hade varnat mig för att han kunde vara lite kinkig då han vaknade på natten, så jag föreställde mig värsta scenariet...dessutom ingen tutte med mjölk att erbjuda...hjälp, och det var dessutom 19 år sedan jag haft en liten bebis hemma...hur skulle det gå!!!

Ja, jag vet inte vad jag ska säga...killen somnade vid midnatt, vaknade till runt 03:00 men somnade snabbt om då jag tog upp honom i min säng...och där sov han i min famn till kl. 10:00. Är det inte otroligt?! Han har nog aldrig sovit en hel natt i hela sitt liv...snacka om att jag blev stolt!!!

Katterna tyckte att han var riktigt otäck, Dumle såg rent förskräckt ut då Hugo kröp omkring på golvet, han tog låååånga omvägar för att slippa möta den obehaglige lille filuren. Den enda som var riktigt modig, samt snällast var faktiskt Mary. När han skulle äta kunde hon helt enkelt inte hålla sig, det kanske var något som hon tyckte om! Självklart var Japp först fram, men var lika snabb därifrån...underlig liten sak, såg han ut att tänka...kanske går att leka med...men där var det stopp. Hua jag var livrädd att de skulle göra honom något, kyckling-farmor! *skratt*

Så när det var dags för oss alla att sova, så stängde jag sovrums dörren om oss, man vet ju faktiskt aldrig med katter, de har ju sitt lilla speciella sätt för att utforska nya saker och kan vara rätt hårdhänta när de busar.

Bild bevis på hur himla glad han är, farmors lilla älskling!